1893 startade bröderna Gislow Svenska Gummifabriks AB i Gislaved. Tillverkningen började med dinappar, leksaksbollar och hästskobuffertar; ett slags galoscher för hästar. 1895 började tillverkningen av ”riktiga” galoscher samt bottiner och andra gummiskor.
1927 blev KF (Kooperativa Förbundet) ägare till fabriken, som då hade 398 anställda. Under 1930-talet blev handelsrestriktioner av olika slag vanliga och exportförsäljningen gick dåligt.
En av bolagets storkunder fanns i Turkiet och var grosshandlaren Isaac Cohen. När handelsrestriktionerna trädde i kraft kunde inte Gummifabriken skicka leveranser till Cohen av framförallt gummiskor. Detta förde med sig att det bildades ett nytt bolag, Gislaved Limited Sirketi. Aktiebolaget ägdes med en fjärdedel av Isaac Cohen och de andra tre fjärdedelarna lika av Gislaveds Gummifabrik AB och familjen Gislow. Att Gislowfamiljen fortfarande var med, då Gummifabriken nu ägdes av KF, berodde ju på att Gösta Gislow, son till Carl Gislow, var gammal affärsbekant till Cohen sedan tidigare.
Fabriken i Turkiet byggdes i en förstad till Istanbul, Eyub. Både byggare, installatörer, mekaniker, elektriker m.fl. kom från Gislaved. Ingenjör Gösta Körner blev anställd som företagets tekniske ledare och chef och Thure Magnusson som verkmästare.
Produktionen kom igång på eftersommaren 1932. För att få igång tillverkningen skickades ett antal frivilliga arbetare ner till Turkiet för att lära upp och få igång de turkiska arbetarna. En av de som anmälde sig var Elin Larsson från Gnosjö. Hon hade arbetat på Gummifabriken sedan hon var 15 år och som 16-åring fått börja göra galoscher. Lönen var 2:80 om dagen. Hon var vid resan 19 år gammal; ett stort äventyr 1932.
Jag ska nu berätta i ord och bilder hur det var för Elin, Gnosjöfickan, med flera, att resa till Turkiet 1932. Den som samlat detta material är Birgitta Johannesson från Gnosjö; en där känd släkt- och bygdeforskare. Elin var hennes mamma.
Elin hade alltså börjat på Gummifabriken när hon var 15 år med att på skoavdelningen sätta märlor i skor.
När hon fyllt 16 var det tillåtet att jobba på galoschavdelningen och när hon 1928 skulle börja cyklade hon iväg med sin packning till Gislaved, där hon fick bo i ett vindsrum i fastigheten Haga som låg på Järnvägsgatan 4 i Gislaved. Rummet fick hon dela med sina två systrar, som redan arbetade på Gummifabriken.
Första brevet hem till Gnosjö
”Det var 11 kvinnor och 4 män som fick blommor och fotograferades vid avresan med tåg, först till Malmö, där vi övernattade, därefter till Trelleborg för färja till Sassnitz.
Sen med en mindre färja från Sassnitz till Stralsund och vidare med tåg till Berlin. Thure Magnusson mötte oss där; han var på hemresa från Turkiet. Morgonen efter blev det tåg vidare till Frankfurt och Budapest. Nästa dag gick färden vidare via Belgrad, Bulgarien (Sofia), Grekland och var framme i Istanbul nästa dag kl 10.00.
Där möttes vi av Körner som med bil körde oss vidare till där vi skulle bo.
Vi fick mat från en mycket fin restaurang och vi har hos oss tre uppassare, två kvinnor och en man (turk). En av tjejerna hemifrån hade tagit realen och kunde flera språk, så hon kunde prata med mannen som också kunde flera språk. Men inte svenska, så det blev mest engelska. Fast han lärde oss flera turkiska ord från början.
Vi hade dusch men har blivit lovade badkar av Körner. Här var varmt och torrt. Körner och Hanze bor en bit bort, men när vi får tillgång till en villa bredvid flyttar Körner hit, men Hanze ska åka hem om en månad. Körner har lovat skaffa radio och grammofon till oss och en norrman, som är med oss, spelar dragspel. Igår när han spelade kom turkarna, som bor i huset bredvid, ut på sitt tak och lyssnade.”
”Fabriken låg vid Bosporen, Gyllene Hornet. Vi hade 15-20 min att gå till fabriken. Den är inte färdig än, men vi har varit och tittat på den. Det tar nog två veckor än innan vi kan börja arbeta.
VI fick veta av tolken att det varit ca 500 personer och sökt jobben på fabriken, t o m gamla tanter 80-85 år gamla, men det skulle tydligen bara anställas 16 st unga personer i början.”
Efter två veckor kom arbetet igång i den nya fabriken. Chef var Henning Ekström. Svenskarnas uppgift var att lära turkarna att göra galoscher, men det var inte så lätt när man talade olika språk. I början gick inte arbetet så bra, då turkarna inget orkade och det visade sig bero på att de inte hade tillräcklig mat med sig; lite melon och en bit bröd bara. Då ordnade Thure Magnusson så att alla på förmiddagen fick en kraftig närande måltid och sedan blev resultaten mycket bättre. Arbetsdagen var 9 timmar, även söndagar, men fredag var ledig, då det var muslimsk helgdag. Gislavedsborna hade 150 kr/mån + mat och logi, vilket då ansågs vara mycket bra betalt.
Kulturkrocken var enorm. Turkarna som i regel aldrig sett en blond kvinna med bara armar och ben, – ja, då satt gubbarna med sina vattenpipor och bara gapade; de tittade både länge och väl.
Henning Ekström vakade som en far över ”sina flickor”. Han predikade ständigt att man måste vara försiktig. Turkiet var 100 år efter sin tid där t.ex. kvinnoslavhandel fortfarande existerade.
Elin fick brev hemifrån där man hoppades att hon skrev dagbok över allt som hände henne.
Elin skrev senare hem – ”att hon trivdes så bra och längtade inte hem. Nu har arbetet börjat med lite ordning. Det har börjat ett 30-tal flickor som går riktigt bra att lära upp. På torsdag reser Gislow hem och fem flickor får följa med hem, men ingen ville det. Gunnel reser nog aldrig hem, hon har sällskap med vår tolk nu. Vi sällskapar med pojkar nästan allesammans. Dom brukar bjuda ut oss och är väldigt trevliga. Vi har lärt oss lite turkiska och dom har lärt sig lite svenska.
Fram på hösten, när det blev mörkare, ansågs det vara säkrare att bo närmare fabriken, så vi fick flytta in i ett kloster. Men där var det dragigt och kallt med bara en kamin för värmen.”
Till julen skulle svenskarna i alla fall åka hem. Kanske kändes det skönt att få resa hem före jul. När så sällskapet såg landremsan av Sverige började alla sjunga ”Sverige, Sverige fosterland”.
Elin ville gärna resa tillbaka efter jul, men hennes mamma ville inte det, så hon stannade hemma. Tiden i Turkiet glömde Elin aldrig. Det var en fantastisk tid för en ung flicka på 1930-talet, då folk sällan åkte utanför den egna socknen.
Elin jobbade kvar på Gummifabriken till 1935, då hon flyttade till gummifabriken i Värnamo. Där utbildade hon sig i kontorsgöromål och flyttade 1936 hem till Gnosjö och nytt jobb där.
Hur instabilt läget kunde vara i Turkiet visade sig när Isaac Cohen 1936 skickade ett telegram till Gislaved där det stod ”Carlsson ej med, sätter ej igång förrän han kommer”. Carlsson var Rickard Carlsson som arbetat på Gummifabriken i 51 år. I slutet av 1920-talet blev han verkmästare för bil- och cykeldäckstillverkningen och var mycket duktig.
Han hade varit i Turkiet under 3-4 månader tidigare, då den turkiska tillverkningen utökats med bilringstillverkning. 1936 åkte en grupp från Gislaved ner igen men utan Carlsson. Det var då telegrammet kom, så Rickard fick resa ner under 6 veckor för att sätta igång bilrings-produktionen. 60-70 bilringar tillverkades om dagen, mest till lastbilar.
Fabriken i Istanbul var igång till 1938. Det blev vid denna tid oroligt i Turkiet, då Mussolini i Italien hotade, så GAB ansåg sig inte kunna fortsätta. Det var då man flyttade tillverkningen till Bulgarien, där Thure Ekström och Karl Munker ledde arbetet. Fabriken i Bulgarien var bara igång till 1939, då man var tvungen att stänga även där.
Vyer över fabriken och Istanbul
